Jag vaknade ur en dröm för många år sedan med en fråga klingande i huvudet, vad är lycka?

Tro det eller ej men jag hade fått svar på den frågan i drömmen genom en dramatisk upplevelse.  Jag återberättar i korta drag:

Jag befinner mig någonstans i Italien kanske hundra år tillbaka i tiden. Det är en liten stad som ligger vid havet, det är soligt och varmt och de flesta har dragit sig tillbaka för lunch och siesta. Trots den lugna ytan ligger en oro i luften för stadens avloppssystem har havererat och rörledningarnas läckande avfallslukt har börjat sprida sig. Av någon anledning blir jag tillfrågad om jag vill följa med ner för att se hur det ser ut i avloppsgångarna för det är en man som ska ner och se över skadan.  Jag tackar ja till min förvåning för egentligen är jag livrädd att gå ner och inte det minsta intresserad att traska runt i mörka gångar med avfall upp till anklarna. Vi kliver ner och har med oss stearinljus, lite dagsljus får vi in från runda små öppningar ovanifrån som förbinder oss med världen utanför.  Efter bara några minuter hörs ett kraftigt ljud och med ens fylls tunneln med vatten på nolltid, som om hela havet dränker alla tunnlar samtidigt. Jag hinner inte ens ta ett djupt andetag för att få in extra luft men jag hinner titta upp för att se den lilla strimma av ljus som kommer från hålet ovanför. Jag försöker ta mig upp men vattnet är för starkt och jag når inte upp. Sen blir allt svart.

När jag öppnar ögonen nästa gång ligger jag på trottoaren och kippar efter luft. Jag kan andas igen. Jag tittar åt sidan och ser hålet som jag måste ha kommit upp ifrån, vet inte vem som drog upp mig eller hur jag kom upp. Jag reser mig och drypande våt börjar jag gå runt och prata med de människor som samlats vid strandpromenaden för att se på förstörelsen. Jag ställer samma fråga till alla och upprepar mig gång på gång; vet du vad lycka är? Jag får många olika svar och när de frågar mig om vad lycka är svarar jag; – Att få ta ett andetag till!

Den drömmen gjorde ett starkt intryck på mig och jag vaknade lycklig trots att det var en stark upplevelse. Hela den dagen var jag glad för att jag kunde ta många andetag och känslan satt i länge. Det känns som den fångar essensen av vad mindfulness går ut på. Att vara närvarande i nuet trots att man gått igenom traumatiska händelser och ändå kunna ha sinnesnärvaro att vara i stunden och inte lämna över sig åt det som varit eller oroa sig för framtiden som vi ändå inte vet något om.

Det här är ett livslångt lärande och jag tror inte att man någonsin blir fullärd men det går att öva sig och ju tuffare situationer man försätts i desto större blir utmaningen men också utdelningen. Att vara tacksam för det man har och att kunna få ta ett andetag till är en bra början.

Allt gott!

Fia Hobbs